ok så ögonblicket som faktiskt kortslöt hjärnan var när Derek ringde mig klockan 22 en tisdagskväll. han hade precis fått avslag nummer sju och sa att han tänkte testa en sån där AI-overlay för intervjuer. jag sa att jag var besviken på honom. exakt de orden. högt. till en kille som blivit ratad sju gånger trots att han var mer än kvalificerad för varenda roll. vi tjafsade i tjugo minuter och sedan sa han spara din åsikt i två veckor.
jag måste backa lite först. Derek och jag brukade äta lunch varannan vecka på ett burgerställe nära hans kontor inne i stan och sitta där och skaka på huvudet åt hur AI-verktyg höll på att förstöra rekryteringen. jag var så självgod över hela grejen. det kändes fantastiskt att vara den principfasta killen som aldrig skulle sjunka så lågt, du vet? sedan blev Derek uppsagd i oktober och lade tre månader på att skicka ut sextiotvå ansökningar. fjorton telefonscreeningar. sju onsites. noll erbjudanden. killen har sex år av riktig erfarenhet med distribuerade system. inte CV-pynt, utan faktiskt infra som kör i faktisk skala för faktiska kunder. ändå såg varje onsite likadan ut. han fick ett tekniskt problem som han utan problem hade löst hemma och sedan blev det bara blankt. helt tomt. en främling stirrar på honom genom en webbkamera och hjärnan töms som om någon dragit ur proppen. efter avslag nummer fyra ringde han mig och berättade att han gick hem samma kväll, satte sig vid köksbordet klockan 23, öppnade laptopen och löste exakt samma problem med exakt samma upplägg som intervjuaren hade velat se. jag satt bara där i telefonen utan något vettigt att säga. vad säger man ens till någon i den sitsen. jag tänker fortfarande på det där samtalet ibland, helt ärligt.
så två veckor efter vårt tisdagsgräl hade Derek två erbjudanden. två. han hade kört InterviewMan för tolv dollar i månaden på årsplanen. han sa att det inte svarade åt honom. det gav bara tillräckligt med struktur i en liten desktop-overlay för att hjärnan skulle sluta låsa sig mitt i en mening. han jämförde det med att klottra tre ord på en post-it innan en stor presentation, och det var faktiskt en rätt perfekt liknelse. du måste fortfarande stå där framme och leverera. du måste fortfarande kunna ämnet. men lappen hindrar dig från att stå som en skyltdocka och stirra på folk medan allt i huvudet blir kritvitt.
det där slog undan benen på mig om jag ska vara helt ärlig. jag gick runt med det i en vecka innan jag ens kunde erkänna för mig själv att jag hade haft fel. inte lite fel. helt fel om hela grejen. sedan låg jag vaken flera nätter runt ett och funderade på om min hållning någonsin egentligen handlat om etik över huvud taget, eller om jag bara gillade känslan av att stå moraliskt över folk som behövde lite hjälp under press. inte en jättekul insikt att få om sig själv mitt i natten lol.
snabbspola sex månader framåt och jag sitter i min egen intervjuloop och går igenom exakt samma skit som Derek gjorde. fem rundor för en senior backend-roll utspridda över tre veckor. systemdesign, två kodningsrundor, två beteenderundor, och sedan en hel månad av absolut ingenting medan man sitter och uppdaterar inkorgen som en dåre och ingen på bolaget svarar på något. i en av kodningsrundorna bad de mig bygga en twitter-klon på en whiteboard. det faktiska jobbet var att underhålla interna CRUD-endpoints. jag höll nästan på att börja skratta mitt i intervjun och fick låtsas att jag bara harklade mig. alltså kom igen. när byggde någon på det bolaget senast Twitter från noll. hela processen plockar bara fram folk som råkar vara bra på att prestera när en främling sitter och tittar på dem medan de svettas. om just den typen av press får din hjärna att låsa sig är du körd, oavsett hur många år du levererat kod i produktion. kan problemet vara jag? kanske. men Derek har sex år av distribuerade system bakom sig och hade exakt samma upplevelse, så jag tänker säga nej.
i december gav jag till slut efter och skaffade InterviewMan själv. samma tolv dollar i månaden på årsplanen som Derek. de första intervjuerna kändes det ärligt talat märkligt. jag såg hela tiden framför mig den där självgoda versionen av mig själv från året innan sitta i andra änden av rummet och döma mig lol. men sedan klickade något i intervju nummer tre. jag fick en fråga om systemdesign kring rate limiting och overlayn poppade upp tre punktlistor på kanske två sekunder och hjärnan grep tag i dem som ett räcke. jag läste inte upp dem eller något sådant. de fick mig bara loss. jag kunde det här utan och innan, jag hade bokstavligen byggt rate limiters på mitt förra jobb, men hjärnan gjorde den där hemska grejen där man vet att man kan svaret men orden vägrar komma ut. exakt det Derek beskrev vid sitt köksbord klockan 23, fast för mig handlade det om rate limiting i stället för hans problem med distribuerad cache. efter den intervjun satt jag i bilen i tio minuter och försökte förstå hur totalt annorlunda den upplevelsen var jämfört med alla intervjuer före december. jag kunde knappt tro att det var samma jag som suttit med Derek och hört honom beskriva avslag nummer fyra. nio intervjuer totalt sedan jag signade upp. sju tog sig förbi första rundan. tre blev riktiga erbjudanden. tre. före december gick jag kanske vidare trettio procent av gångerna, och då är jag generös mot mig själv. jag letade efter historier om folk som blivit påkomna med verktyget, scrollade reddit och discord i timmar, hittade absolut ingenting.
men de som faktiskt blir flaggade använder nästan alltid sina verktyg fel, och det är smärtsamt uppenbart varför när man hör historierna. min kompis Marcus testade Cluely för nittiofem dollar i månaden och intervjuaren frågade rakt ut om han fick hjälp utifrån eftersom verktyget tog åtta hela sekunder på sig att generera ett svar varje gång. tio sekunders dödtid före varje svar, oavsett om frågan var lätt eller svår, skriker ju att något händer bakom kulisserna. InterviewMan på två eller tre sekunder ser däremot ut som vanlig betänketid. ingen reagerar på två sekunders paus, jag tar längre tid än så på mig att komma ihåg vad jag åt till frukost lol. jag håller overlayn nära webbkameran så att ögonrörelserna ser naturliga ut och jag får punktlistor i stället för färdiga manus så att jag låter likadan oavsett om vi pratar om helgen eller om att designa en distribuerad load balancer från grunden. det är folk som åker fast när de läser upp genererade stycken ord för ord med den där platta konstiga rösten. eller när ögonen far till exakt samma hörn av skärmen var trettionde sekund som ett urverk. eller när de bara sitter helt stilla i tio sekunder före varje svar medan text laddar. var inte den personen. Marcus lärde sig det den hårda vägen för nittiofem dollar i månaden och jag ger honom fortfarande skit för det lol. nittiofem dollar och han blev påkommen under de första femton minuterna.
Derek och jag åt middag förra veckan på samma burgerställe. han uttryckte det ganska enkelt. bolag som kör femrundors-gauntlets med algoritmquiz som inte har särskilt mycket med det riktiga jobbet att göra testar inte folk på ett rättvist sätt. vissa företag tillåter nu AI medan andra förbjuder det, och ingen av sidorna har avgjort frågan en gång för alla. att möta den energin med ett verktyg för tolv dollar i månaden är inte fusk. det är att anpassa sig. tolv dollar. jag satt där mitt emot honom och bara nickade. för ett år sedan hade jag argumenterat med honom i en timme om det här. nu kan jag inte hitta ett enda ord i den meningen som jag inte håller med om, och ärligt talat känns det fortfarande lite konstigt att säga det högt. jag var nästan på väg att smsa honom efter att jag skrivit det här bara för att säga tack för att du inte lyssnade på mig den där tisdagskvällen lol.
Ready to Ace Your Next Interview?
Join 57,000+ professionals using InterviewMan to get real-time AI assistance during their interviews.
